Näcken av Stina Rundqvist

I en värld där mörker ofta betraktas som skrämmande och ogynnsamt, finns det berättelser som vrider på perspektiven och utmanar våra förutfattade meningar. En sådan berättelse är "Näcken", som tar oss in i en värld av åtrå och besatthet, där passionen gränsar till skräck.

Här får vi följa Emilia, en kvinna vars liv förändras i takt med att hon dras in i en mystisk och förtrollande melodi som ekar genom skogen. Det är inte en kärlekshistoria; det är en djupdykning i folktro och det okända, där mötet med den gåtfulle Nick leder henne på en resa som blir alltmer farlig. När mörkret omsluter henne, tvingas Emilia konfronteras med vad som håller henne kvar – en kraft som är lika lockande som den är hotfull.

Min upplevelse – och min partiskhet

Jag strävar alltid efter att vara så objektiv och transparent som möjligt i mina recensioner. När jag riskerar att inte kunna vara det fullt ut, som i det här fallet, vill jag vara öppen med det från början.

Min beskrivning av Näcken kan vara färgad av min egen kännedom om både boken och författaren. Jag var testläsare innan manuset färdigställdes och är dessutom relativt oerfaren inom den här genren. Det gör att min läsupplevelse delvis är subjektiv – samtidigt, är inte alla läsupplevelser det?

Det här är ingen pekfinger mot hur någon annan läser eller recenserar böcker. Snarare är det en reflektion över min egen inställning och en respekt för er som läser mina texter. Jag vill vara öppen med mina förutsättningar: min erfarenhet av mörk romance och fantasy är begränsad. Twilight var min första kontakt med den här typen av berättelser, och jag blev helt uppslukad. Sedan dess har jag inte utforskat genren särskilt mycket. Kanske var det just därför Näcken träffade mig så hårt – jag kom till den med både nyfikenhet och en längtan efter något nytt.

Näcken berörde vid något inom mig. Den fick mig att omfamna det mörka, det råa och det skeva – och det hade hänt oavsett min relation till författaren. Berättelsen nådde djupt inom mig och väckte känslor jag knappt visste fanns där. Om något, så säger det en hel del om läsandets kraft.

Vi vill kanske tro att vi läser objektivt, att vi inte påverkas av våra relationer och erfarenheter. Men det är naivt. Vi är alltid formade av det vi känner, det vi älskar och det som berör oss. Näcken påminde mig om litteraturens förmåga att förändra vår syn på läsandet – och att mörkret ibland kan leda oss till de djupaste insikterna.

När mörker blir till något vackert

Det finns en känsla i Näcken som jag aldrig riktigt har upplevt tidigare. En blandning av skönhet och skräck, av något förbjudet och farligt, samtidigt omöjlig att motstå. När Emilia hör fiolens trolska melodi, när hon dras till Nick, när hon långsamt förlorar sig själv – är det både vackert och fruktansvärt på samma gång.

Det är just det som fascinerar mig. Jag har tidigare haft en ganska svartvit syn på kärlek i böcker: antingen är den hälsosam och trygg, eller så är den destruktiv och något man ska varnas för. I Näcken är det inte så enkelt. Känslorna är äkta, attraktionen är stark – men var går gränsen mellan passion och besatthet? Mellan kärlek och förlust av sig själv?

Jag har aldrig tidigare förstått tjusningen i mörk romance eller berättelser där kärlekens gränser testas på det här sättet. Rundqvist lyckas fånga något som känns både uråldrig , nytt och högst relevant. Det är både en kärlekshistoria och inte, det finns en varning. Om en berättelse att förlora sig själv i, och att hitta något större än man någonsin trodde var möjligt.

Skräcken som kryper under huden

Med spetsade huvuden på pålar, en vit häst som smälter in i skuggorna och den obehagliga känslan av att vara iakttagen, växer en långsam fasa inom mig. Jag inser vet att skräck inte alltid handlar om blod och plötslig chock – ibland är det värre när oron smyger sig på, när man känner i hela kroppen att något är fel, man är helt i dess våld.

Jag är en riktig fegis, med en hjärna som gärna spelar mig spratt, och den här typen av berättelser skrämmer mig mer än jag vill erkänna. Rundqvist lyckas dessutom skapa en värld där hotet aldrig är långt borta, även när det döljer sig i skuggorna. Det finns en krypande känsla av att något lurar precis utanför synfältet – och samtidigt är det just det som gör det så smärtsamt härligt att befinna sig där.

En bok som förändrar

Eftersom mina kunskaper låg på Twilight-nivå var mina förväntningar på Näcken inte så höga.

Jag blev därför glatt överraskad av hur djupt den påverkade mig. Jag var säker på att det var en bra bol, men att den skulle omvärdera vad jag gillar att läsa hade jag inte trott. Jag var inte beredd på att bli så tagen av det mörka, det oförutsägbara och det som gör ont men ändå känns vackert.

Det här är en berättelse som stannar kvar, inte bara för att den är välskriven och spännande, utan för att den förändrade min syn på berättelser i stort. För mig var den ett steg in i en ny värld – en där det mörka och det vackra går hand i hand, där kärlek kan vara både farlig och oemotståndlig, och där skräck kan vara lika förtrollande som den är fasansfull. Det är just det som gör Näcken så speciell.