Mina vänner av Fredrik Backman

Fredrik Backman är tillbaka med en roman som rör sig mellan dåtid och nutid, mellan livets början och dess sorgkant. Mina vänner är en berättelse om fyra tonåringar vars vänskap förändrar allt och Louisa, en artonåring som försöker förstå sin och deras historia genom konsten.

Photo: Niklas Maupoixä

Det är en bok om konst, vänskap och vad som händer när sorgen blir större än orden. Men framför allt är det en bok om hjärtats rytm, den som fortfarande bultar i oss långt efter att vi slutat kalla oss unga.

Att läsa ur en tonårings perspektiv är som att återuppleva sitt eget inre dån. Orden skakar liv i något som aldrig riktigt dog - intensiteten, tvivlet, övertygelsen om att allt betyder allt. Jag märker det i kroppen när jag läser. Det är som om själen viskar: "Jag minns”.

"Det finns en hastighet som hjärtat kan slå i som ingen som slutat vara ung kan minnas"

Och plötsligt minns jag hur det känns att leva utan filter, att känna med hela sitt väsen.

Kanske är det där vi tappar bort oss – när vi glömmer hur det känns att vara unga på insidan. Ungdom är inte en siffra. Det är en puls, ett mod och en nyfikenhet i att känna fullt ut. Mina vänner påminner oss om hur man gör.

Louisa och Ted - två motsatser som möts - blir spegelbilder av det mänskliga. Louisa är tonåring, alltså den bästa sortens människa. Ted är vuxen, alltså den sämsta sortens människa. Mellan dem växer något oväntat. En förståelse och ömsesidig kärlek - en påminnelse om att konst är ett sammanhang.

När Louisa reflekterar kring livet och döden skriver Backman med en sådan skärpa att man nästan måste stanna upp:

"Hon dog inte av en överdos. Hon mördades av verkligheten. Hon kvävdes av att vara fast på den här planeten. Hon dog av att vara ledsen hela tiden."

Detta ligger kvar som ett eko. Det är just det som Backman gör bäst. Han låter oss minnas vad det innebär att vara människa. Det finns något djupt tröstrikt i hans sätt att skriva. Han skriver om sorgen utan att stänga in den, om kärleken utan att försköna den. Och i slutet, när varje skiss blir till ett fulländat verk, blir Mina vänner inte bara en berättelse om konst och ungdom, utan en berättelse om hur vi överlever varandra och oss själva.

För det är ett ganska långt liv, även fast andra kommer vilja säga att livet är kort. Men det är en lögn, för livet är långt. Och kanske är det just därför jag hänförs av den här berättelsen. För att den inte försöker vara perfekt. Den försöker vara sann.

"I livet kan vi vara fiender, men inför döden ser vi alltid sanningen. Vi är en art. Det enda vi har är varandra. Även när vi förlorar vår människa”

Betyg: 5 av 5.