Kidnappad i Libyen – en berättelse som aldrig får tystas

Det finns böcker som förändrar sättet vi ser på världen. Kidnappad i Libyen är en sådan bok. Det är en sanning som bränner sig fast – inte för att den försöker att chockera, utan för att den vägrar låta oss blunda.

Saron Getachew, född 1999, kom till Sverige under en tid då T-centralen fylldes av volontärer med termosar, filtar och öppna hjärtan. Men bakom hennes ankomst låg en väg kantad av ofattbart mörker. Hon var bara femton år gammal när hon kidnappades i Libyen. Det som skulle bli en vanlig dag på stranden förvandlades till ett liv i fångenskap, flykt, överlevnad – och till slut: vittnesmål.

Jag var femton. Jag ville bara sola och köpa glass. I stället blev jag kidnappad i Libyen, såld, tvingad att fly. De säger att jag överlevde – men det betyder inte att allt slutade där.

— Saron Getachew, Kidnappad i Libyen

Tio år efter att hon blev fri, samlades Saron och andra överlevare i en livesändning på TikTok. Ett digitalt rum där minnen inte kunde tryckas undan. Flashbacks som pickade på hornhinnan, berättelser om dem som inte överlevde Medelhavet, inte överlevde vägen genom öknen, inte överlevde Sverige. Det är en bok som rör vid det svåraste av allt – att överleva när andra inte gjorde det, genomsyras av en överlevnadsskuld. 

Vissa överlevde inte havet. Vissa överlevde inte öknen. Och vissa överlevde, men dog ändå – långt efter att kroppen kom i land.

Kidnappad i Libyen är mer än ett vittnesmål. Det är en berättelse om att leva som ung kvinna i Stockholm med ett trauma som aldrig riktigt släpper taget. Att bli påmind om vad som varit mitt i vardagen – på väg till tunnelbanan, i en doft, i ett ord. Samtidigt som världen runtom fortsätter snurra. Och när tvättas flyktingstämpeln bort?

De kallar det överlevarskuld. Jag kallar det mitt dagliga sällskap.

Med stöd av Alexander Mahmoud, fotograf, journalist och författare, har Saron Getachew satt ord på det som många burit i tystnad. Deras samarbete har resulterat i en bok som inte bara dokumenterar – utan också ger plats för hopp, kraft och en okuvlig vilja att leva, minnas, berätta.

Detta är en bok som borde vara obligatorisk läsning. För alla som vill förstå. För alla som vill lyssna.