Att se det skeva – en tolkning av Vinklar av Julia Mäkkylä

Jag tror inte att jag förstod ”Vinklar”. Kanske var det aldrig meningen att jag skulle göra det.

Julia Mäkkyläs novellsamling är som en olöst gåta, en serie berättelser där verkligheten känns bekant, ändå obehagligt skev. Här finns inga tydliga svar, inga enkla förklaringar – bara människor som rör sig genom sina liv med en vag känsla av främlingskap. Det är berättelser där något skaver, där något är ur led, där det aldrig sägs rakt ut.

När verkligheten glider

En man stirrar ner i en hotellpool. En annan kan inte slita blicken från en sfinx. En tredje håller fast vid sitt trasiga kylskåp, som om det betyder mer än vad det borde. Vad binder dem samman? Jag vet inte, och ändå känns det som att det finns en hemlig tråd som löper genom dem alla.

Det är just det som gör ”Vinklar” så fascinerande. Mäkkylä skriver med en självklar osäkerhet – som om hon vet precis vad hon gör, samtidigt som hon låter läsaren famla. Det absurda i hennes berättelser är aldrig övertydligt, det smyger sig istället in, nästan obemärkt. Jag läser, jag försöker förstå, och innan jag vet ordet av har något krupit in under huden på mig.

Vad väljer vi att se?

Det är något med ”Vinklar” som får mig att fundera på mina egna perspektiv. Vad är det jag betraktar, och vad är det jag omedvetet väljer att blunda för? För det är just det boken gör – den leker med vårt sätt att se på världen. Den tvingar oss att skifta perspektiv, att ifrågasätta vad som egentligen pågår i det vi tar för givet.

Jag vet fortfarande inte om jag förstod ”Vinklar”. Jag vet att jag drogs in i den, gång på gång. Ibland är det kanske viktigare att känna en berättelse än att helt och hållet förstå den.

Har du läst ”Vinklar”? Hur tyckte du om den?